Tänk om livet börjar precis där du vågar? 💗

35 kvinnor. En okänd helg i Dalarna. Rosa glitter, nya vänskaper och tre tankar som jag tog med mig hem.

Tänk dig att du packar väskan och ger dig iväg på en resa.

Du vet inte riktigt vad som väntar. Du känner inte människorna du ska tillbringa helgen med. Du vet inte vad som står på programmet. Det enda du egentligen vet är att du ska till Dalarna tillsammans med ett gäng kvinnor för att göra något som låter alldeles fantastiskt.

FIRA LIVET! 💗🥂

Skulle du åka? Jag gjorde det! Och nu sitter jag här hemma igen med ett stort leende, en massa nya bekantskaper och huvudet fullt av tankar. För ibland händer det något när vi kliver utanför det välbekanta. Vi upptäcker nya människor. Nya sidor av oss själva. Och kanske framför allt hur mycket liv det faktiskt finns att leva. Men vi tar det från början.

Rosa, rosa och ännu mera ROSA! 💗✨

Redan när vi kom fram förstod jag att det här inte skulle bli vilken helg som helst. Alltså, ROSA! Överallt! Ceriserosa vimplar, ballonger, blommor, dukar, servetter, ljus och glitter. Discokulor som glittrade. Rosa bakverk. Och en feststämning som nästan gick att ta på.

Jag vet inte hur många meter rosa dekorationer Lena och Maria hade använt, men jag misstänker att någon butik behövde fylla på lagret efter deras framfart. 😂 Det var de här två härliga kvinnorna som arrangerade resan.

Lena som hade tagit ansvar för all den goda maten. Maria, som höll i planerade samtal, reflektioner och aktiviteter för att vi skulle få möjlighet att möta varandra på riktigt. Och det skulle visa sig att de hade tänkt på något väldigt viktigt. För att människor ska våga mötas behöver någon ibland göra det där första steget lite enklare.

35 kvinnor och inte en aning om vilka vi var

Vi var 35 kvinnor mellan ca 40 och den äldsta som var 78 år. Olika åldrar. Olika livserfarenheter. Olika personligheter.

Några hade kanske rest tillsammans med någon de kände. Andra, som jag, var nyfikna på att möta nya människor. Men det fina var att ingen behövde presentera sig med sin titel. Ingen behövde berätta vad hon hade presterat.

Här var det inte viktigt vem som var chef, pensionär, lärare eller något annat. Här var vi bara kvinnor som ville ta vara på livet. Och det började med rosa bubbel och tre frågor. Vi skulle vända oss till någon vi ännu inte hunnit prata med. Vilken låt får dig alltid att må bra? Vilken maträtt vill du absolut inte äta? Och så ytterligare en fråga. Enkelt, eller hur? Men plötsligt var samtalen igång. Vi skrattade, berättade, jämförde och upptäckte små saker om varandra. Och det där första lite trevande mötet blev snart något helt annat. Nyfikenhet. Gemenskap. Skratt.

Tänk så lite det ibland behövs för att två främlingar ska börja känna sig som bekanta.

”Men hur modiga är ni inte som har åkt hit?”

Någon gång under helgen sa Lena och Maria något som verkligen fick mig att stanna upp. De tyckte att vi var modiga. Vi som hade bokat en resa utan att veta vilka vi skulle träffa eller vad vi skulle få uppleva. Jag hade nog inte tänkt på det så. Jag hade mest känt mig nyfiken!

Men så berättade Maria något klokt som hennes son hade sagt. ”Om man inte är rädd behöver man inte vara modig.” Visst är det tänkvärt? För vi pratar ofta om mod som om det vore något som bara vissa människor har. Som om modiga människor aldrig känner rädsla.

Men tänk om det är precis tvärtom? Att modet blir viktigt just när något känns ovant, osäkert eller lite skrämmande. När vi inte vet hur det ska gå. När vi inte har kontroll över allt. När vi ändå väljer att prova. Och det behöver ju inte handla om några stora dramatiska beslut. Det kan vara att åka på en resa där man inte känner någon. Att börja på en kurs. Att ta kontakt med en människa man är nyfiken på. Att våga säga vad man tycker. Att byta riktning mitt i livet. Eller att för första gången på länge göra något bara för sin egen skull.

Jag tänkte på hur lätt det är att tacka nej till sådant vi egentligen längtar efter. Inte för att vi inte vill. Utan för att vi inte vet vad som väntar. Men tänk hur mycket vi riskerar att gå miste om om vi alltid måste veta hur allt ska bli innan vi vågar börja? Den tanken följde mig genom hela helgen.

Sex kvinnor, tre sovrum och en massa livshistorier

Jag fick dela en liten lägenhet med fem andra kvinnor. Tre sovrum, ett kök och ett badrum. Det bäddade förstås för en hel del samtal! Min rumskamrat berättade att hon hade börjat sitt yrkesliv som förskollärare men så småningom känt att hon ville något annat.

Så hon utbildade om sig till journalist och hade sedan arbetat med kommunikation fram till pensionen. Och vilken pensionär! Hon hade gått i pension i mars och redan hunnit med två utlandsresor under året. Hon tränade på Friskis & Svettis, var med i en kulturklubb och hämtade barnbarnen på förskolan minst en dag i veckan. Och hon tyckte att livet var underbart!

Jag blev så glad av att lyssna på henne. För tänk vilken påminnelse. Livet behöver inte bli mindre för att vi blir äldre. Det kan fortsätta växa, förändras och överraska oss. Vi kan fortsätta vara nyfikna. Fortsätta lära känna nya människor. Fortsätta upptäcka världen. Och fortsätta upptäcka oss själva. Det finns ingen sista hållplats för livslust.

Hur rolig var du själv då? 😄

Under helgen berättade Maria ännu en historia som jag verkligen fastnade för. När hon var ung hade hon kommit hem från en fest. Hennes mamma frågade: ”Var festen rolig?” Maria svarade att nej, det hade minsann inte varit någon särskilt rolig fest. Då kom mammans motfråga: ”Men hur rolig var du själv då?”

Ha! Jag älskar den frågan! 😂 För visst ligger det något i den? Vi går ibland in i sammanhang och väntar på att någon annan ska skapa stämningen. Att någon annan ska börja prata. Att någon annan ska vara rolig. Att någon annan ska bjuda in. Att någon annan ska göra upplevelsen fantastisk. Men vi är ju också där! Vi är en del av det som händer. Vi kan le. Vi kan ställa en fråga. Vi kan visa nyfikenhet. Vi kan bjuda på oss själva. Vi kan bidra med lite värme, humor och omtanke.

Det betyder förstås inte att vi alltid måste vara glada, sociala eller underhållande. Men det fick mig att tänka på något viktigt: Vi är inte bara gäster i våra egna liv. Vi är också med och skapar dem.

Och vet du? Det märktes verkligen under den här helgen. Människor bjöd på sig själva. Samtalen fick ta plats. Någon berättade något personligt. Någon annan delade en erfarenhet. Vi skrattade tillsammans. Och ibland behövdes det inte mer än en fråga för att ett samtal skulle gå från ytligt småprat till något som berörde på djupet.

Från livsreflektion till linedance och rosa bakverk

Lördagen började med frukost och en sittande meditation som Maria ledde. Vi fick fundera över tre kvinnor. Kvinnan vi har varit. Kvinnan vi är idag. Och kvinnan vi vill bli. Det var fint. För vi har ju alla en historia. Vi bär med oss erfarenheter, relationer, beslut och vägval. Men vi är inte färdiga. Vi får fortsätta förändras. Fortsätta välja. Fortsätta bli.

Sedan gav vi oss ut på tipspromenad i nya grupper. Fast det här var inte en sådan där tipspromenad där man bara kryssar i 1, X eller 2. Nej då! Vi fick uppdrag som bjöd in till samtal om livet. Och vilka samtal det blev!

Det är något alldeles speciellt med att möta en människa man aldrig tidigare träffat och plötsligt få ta del av hennes livshistoria. Man blir påmind om hur mycket vi människor bär på. Så mycket erfarenhet. Så många drömmar. Så många omvägar. Så mycket klokskap. Och så många fantastiska kvinnor det finns!

Efteråt väntade en härlig lunch med godsaker att plocka ihop. Sedan blev det musikquiz, sång, skratt och allehanda upptåg. Lena och Maria dök upp som två spexiga figurer och bjöd på ytterligare en dos galenskap. Vi sjöng om att leva livet. Och så blev det linedance till Makeba!

Föreställ dig ett gäng kvinnor som tillsammans försöker få ordning på stegen, rytmen och kroppen. Jag säger bara: det fanns gott om anledning att skratta! 😂💃 Och som om inte det vore nog serverades afternoon tea med ett helt bord av rosa bakverk. Det här med att fira livet togs sannerligen på allvar. På det allra härligaste sättet!

En vacker lada och en påminnelse om våra tankar

Senare samlades vi i en vackert inredd lada. Där höll Maria och Susanne från podden Två nakna kullor en föreläsning om livet och våra tankar. De pratade bland annat om de tre principerna och tankar från Michael Neills böcker. Hur mycket påverkas vi av våra egna föreställningar? Hur ofta låter vi tankarna bestämma vad vi vågar, kan eller får göra? Och hur skulle livet kunna se ut om vi inte tog varje begränsande tanke för en absolut sanning?

Det passade så fint ihop med allt vi hade upplevt. För den här helgen handlade ju på många sätt om att släppa taget om förväntningar. Och ge plats åt livet. Vi avslutade förstås med sång och dans. För varför sluta när man har roligt? 💗

Pink party! Glitter, discokulor och fullständig galenskap

På kvällen var det dags för vårt stora PINK PARTY! Efter dusch och ombyte samlades vi för en god middag. Sedan öppnades dörrarna till discorummet. Och kära nån! Mer rosa! Mer glitter! Fler discokulor! Vi fick göra samarbetslekar och tokiga uppdrag. Vi skrattade och hjälptes åt. Och så stod där en rosa godisbuffé. Naturligtvis. Vid det här laget hade jag blivit mer förvånad om något inte hade varit rosa. 😂

Sedan drog dansen igång. Men jag valde något annat. Jag slog mig ner i rummet med den öppna spisen. Och människor omkring mig som ville fortsätta prata. Där blev jag kvar i flera fina samtal. Och ett av dem skulle få mig att fundera extra mycket.

”Här känner ingen mig. Här får jag bara vara jag.”

Jag började prata med en kvinna framför brasan. Vi kom in på livet, erfarenheter och sådant som engagerar oss. Så småningom visade det sig att hon var skolchef. Det fanns också andra kvinnor med erfarenheter från skolans värld på resan. Och ja, någonstans under samtalen kom även min kommande bok Att hålla som rektor på tal. Det är ju svårt att helt lämna ett ämne som ligger en så varmt om hjärtat. 😉

Men det mest intressanta var något skolchefen uttryckte när vi sammanfattade helgen. Hon berättade hur befriande det hade varit att vara i ett sammanhang där ingen kände henne. Ingen visste vem hon brukade vara. Ingen hade några färdiga förväntningar på hur hon skulle uppträda. Här kunde hon skratta. Busa. Släppa loss i en galen dans. Vara precis så spontan och tokig som hon ville.

I sin yrkesroll behövde hon vara professionell och förhålla sig till andra människors förväntningar. Men här? Här fick hon bara vara sig själv. Och när jag hörde det kände jag nästan hur något föll på plats inom mig. För det är ju precis det här som engagerar mig så starkt. Människan bakom yrkesrollen. Vi är så mycket mer än våra titlar. Mer än våra uppdrag. Mer än våra prestationer. Och mer än de förväntningar vi själva och andra lägger på oss.

En skolchef är fortfarande en människa som kan älska att dansa galet. En rektor kan vara busig. En ledare kan behöva få släppa ansvaret för en stund. Och professionalism behöver faktiskt inte betyda att vi lämnar vår personlighet utanför dörren.

Jag undrar hur många människor som går omkring och håller tillbaka delar av sig själva för att de tror att de borde vara på ett visst sätt. Och hur mycket livslust som skulle kunna få plats om vi vågade släppa lite på de föreställningarna.

Gemenskap utan att behöva bli likadana

Det fanns något annat med den här helgen som jag verkligen uppskattade. Lena och Maria var väldigt tydliga med att alla fick välja själva. Ville du dansa? Dansa! Ville du prata framför brasan? Gör det! Ville du gå och lägga dig tidigt? Sov gott! Ville du vara uppe halva natten? Varsågod! 

Ingen behövde försvara sitt val. Och ändå fanns det en stark gemenskap. Vi behövde inte göra samma saker för att höra ihop. Vi behövde inte vara likadana. Vi behövde bara ge varandra utrymme. Det tycker jag är en så fin bild av vad gemenskap faktiskt kan vara. Att få höra till utan att behöva göra avkall på den man är. Och tänk om vi kunde skapa lite mer av den känslan även i våra arbetsgrupper, familjer och andra sammanhang.

Tre tankar jag packade med mig hem 💗

Sista dagen samlades vi för att sammanfatta helgen. Vi gick igenom tipspromenaden och fick höra en så fin sång som en av kvinnorna hade gjort om vår upplevelse. Och sedan var det dags att åka hem. Väskan var packad igen. Men den här gången fanns det något mer i bagaget. Inte bara minnen av rosa glitter, god mat och härliga skratt. Utan tre tankar som jag vill bära med mig.

1. Mod handlar inte om att aldrig vara rädd.

Det handlar ibland om att våga prova ändå. Att säga ja till något nytt utan att veta exakt vad som väntar.

2. Vi är medskapare av våra egna upplevelser.

Vi kan inte bestämma över allt som händer omkring oss. Men vi kan ofta välja hur vi möter andra och vad vi själva vill bidra med. Och den där frågan kommer jag nog att bära med mig länge: ”Hur rolig var du själv då?” 😄

3. Vi behöver få vara människor, inte bara våra roller.

Vi behöver sammanhang där vi kan släppa förväntningar, skratta, vara nyfikna och ge plats åt alla de sidor som gör oss till dem vi är. För vi är inte bara det vi gör. Vi är också det vi känner, längtar efter, skrattar åt och drömmer om.

Så vad väntar du på?

När jag tänker tillbaka på helgen är det inte en enda aktivitet som betyder mest. Det är helheten. Människorna. Värmen. Skratten. Samtalen. Modet att mötas. Friheten att välja. Och känslan av att livet faktiskt pågår här och nu.

Jag tänker också på min rumskamrat, som njöt av sin nya tillvaro som pensionär. På skolchefen som fick släppa sin yrkesroll. På Lena och Maria, som med sådan omtanke hade skapat en helg där vi fick mötas som människor. Och på alla dessa kvinnor som valde att packa väskan och ge sig ut i något okänt. Tänk om vi hade stannat hemma för att vi inte visste vad som väntade? Då hade vi gått miste om allt det här.

Och kanske är det just det jag vill skicka med dig idag. Du behöver inte vänta på att bli modigare för att börja leva mer. Ibland kommer modet när du tar det första steget. Du behöver inte vänta på att någon annan ska skapa glädjen. Ibland kan du vara den som börjar.

Och du behöver inte vänta tills du har semester, går i pension eller har bockat av hela din att-göra-lista för att få vara dig själv. Du får vara det redan nu. Med allt vad det innebär. Klok och galen. Ansvarstagande och busig. Eftertänksam och spontan. Stark och sårbar. Allt får plats.

För livet är inte bara något vi ska klara av. Det är något vi ska få uppleva! ❤️‍🔥

Så här kommer tre små frågor till dig:

💗 Vad skulle du vilja våga, om du inte behövde veta exakt hur det skulle gå?

🧡 Vad skulle hända om du själv bidrog med lite mer av den glädje du längtar efter?

❤️‍🔥 Och vem skulle du vara om du för en stund släppte alla andras förväntningar?

Själv tänker jag fortsätta vara nyfiken. Fortsätta möta människor. Fortsätta skratta. Och definitivt fortsätta säga ja till livet! För vem vet vad som väntar runt nästa hörn? Kanske en ny vänskap. Ett oväntat samtal. En ny insikt. Eller 35 kvinnor i rosa glitter som påminner dig om att livet är alldeles för värdefullt för att bara tas på allvar. 😂💗

Tack Lena, Maria och alla fantastiska kvinnor för en helg jag kommer att bära med mig länge.

Och tack för påminnelsen om något så enkelt och samtidigt så viktigt: Vi får faktiskt fira livet medan vi lever det. Med massor av livslust, värme och en rejäl dos rosa glitter,

Pernilla – Pem 💗✨

PemLife – mer livskvalitet

P.S. I veckans poddavsnitt av Livslyft & Livslust – med Pem pratar jag om våra förväntningar på oss själva och det lilla ordet borde.

För tänk om vi ibland skulle byta ut ”jag borde” mot ”jag väljer”?

🎧 När ansvar, ambition och självledarskap börjar flyta ihop – Människan. Ledarskapet. Organisationen. Del 3.